Nyss inkommen från kvällens sysslor (dvs. allmänt "omhändertagande" :-) samt utfodring av djuren som bor i stallet, men också de som bor utanför, alltså grisarna som har eget grishus :-) ) så kom jag på att jag inte har så mycket att blogga om ikväll.. Fast efter en stunds fundering så slog det mig, att det har jag ju, egentligen.

Jag kom nämligen att tänka på, att jag undrar hur många "där ute" (kanske till och med någon bloggläsare känner igen sig!) som är i min situation, eller åtminstone känner lite grann som jag.. 

Jag har sedan ett antal år tillbaka levt med kronisk smärta, som vissa dagar gör mitt liv till ett regelrätt h*lvete (pardon my french, folks!) och andra dagar så "bara" finns den där: gör sig påmind, men når inte riktigt upp till de toppar som annars är "brukligt".

Exempelvis: periodvis är nio utav tio dagar ett rent h*lvete, och under andra, oftast kortare (tyvärr!!!) perioder kan istället nio utav tio dagar vara "ganska uthärdliga", om jag säger så. Vad jag däremot alltid har, hundra dagar utav hundra, är ONT. More or less, men ONT.    

Det är givetvis inget nöje eller någon dans på rosor, men så ser vardagen ut sedan.., tja cirka åtta år tillbaka, även om det just DÅ, till en början,  "bara" var ett knä som krånglade efter en ganska ordentlig skada (milt uttryckt). Sedan dess har det ena avlöst det andra och nya skador tillkommit, och även om jag inte menar gå in på någon detaljerad beskrivning av mina skador och "krämpor", så handlar det om (numera) flera skador i ena knät, samt diskbråck och därtill påföljande bekymmer med ishiasinflammationer, snedhet i bäckenet, ledproblem, m.m

Jag ska heller inte gå in på min historia med läkare, op, eller behandlingar, åtminstone inte i detta inlägg och ej heller vill jag förvandla den här bloggen till en slags  "offer-blogg" (för något offer är jag verkligen inte, och tänker heller aldrig bli! *över min döda kropp*), utan istället styr jag tankarna åt helt annat håll...

Jag undrar ofta själv över vad jag hade gjort, hur jag hade mått, och hurdant livet sett ut om jag INTE haft möjligheten att hålla på med det jag gör?! Anledningen till att jag skriver detta just ikväll, är väl att jag som sagt nyss är inkommen från stallet och djuren, och det är där tanken föddes: jag känner mig faktiskt (min eländiga, värkande kropp till trots!) lyckligt lottad, för jag har saker i livet som ändå ger det mening, och som ger mig så oerhört mycket i gengäld.

När kroppen värker och det mesta känns överj*vligt  (och sådär är det nog för alla då och då, oavsett person) så kan jag alltid gå till djuren. Förutom att jag KAN göra det, så vet jag också att jag "MÅSTE" göra det. Missförstå mig rätt... Backup eller inte (läs: djuren här hos oss svälter/törstar självklart inte ihjäl om inte just JAG tar mig dit på en dag eller två, för i sådana fall ställer övrig familj upp till 110%, främst cejashusse!), men kombinationen av att dels ha rutinen i sig: djurhållningen är min prio ett, och mitt ansvar i första hand, något jag "skall" göra och sköta flera gånger dagligen - bara det hjälper en en god bit på vägen när det gäller att hålla näsan över ytan.

Den enda piska som viner över min rygg, den hålls också av min egen hand.

Att ta ansvar för något annat levande, dessutom något som man i mitt fall värdesätter så högt som våra älskade djur, gör att det försvårar för en depression att riktigt, riktigt få fäste. Även de dagar då man vill dra ner rullgardinen till golvnivå och formligen vältra sig i mörker-träsket, så bara vet man att nähä, detta funkar inte, djuren skall ha sitt och det är mitt ansvar. DET är min soluppgång, det.

Jag säger inte att en depp inte kan hända, bara att det blir fasiken så mycket svårare för mörkret att få fäste.

Men utöver det: den glädje och den upprymdhet - jag tänkte nästan dristat mig till att skriva eufori - som jag känner varje dag då jag får lov att gå till våra djur för att sköta om dem och umgås/pyssla med dem, är faktiskt obeskrivlig och allt arbete/kostnader till trots är jag tacksam för denna möjlighet att leva som vi gör, att kunna hålla djur och föda upp dem på ett sätt som gör att både dem och vi/jag mår bra. Eller bättre.

Utöver detta kan jag ju på samma "tema" nämna grönsaksodlingarna som jag håller på med under ca 9 månader om året, från frösådd till sista-skörd, något som tyvärr är långt mycket värre för kroppen att hålla på med än vår djurhållning, och ibland gör att jag i princip inte tar mig in "för egen maskin" s.a.s

Jodå, det har handlat om 30 minuter för att ta sig 30 meter.. Testa själv! Det går inte fort, och lägg därtill en outhärdlig smärta. Men oavsett smärtan, är det ändå något som till absolut största delen gör mig glad och hur märkligt det än kan låta, så även den värsta av dagar smärtmässigt sett, så höjer det mig både ett snäpp och två över ytan, att så, sätta och slutligen skörda. Jag är inte självplågare eller nåt i den stilen, men det finns de som säger att jag är (citerar) "Jävlit´ enveten´!!!"

Men att aldrig ge upp hoppet, utan ständigt fortsätta försöka finna glädje i det man håller på med, och om man inga glädjeämnen har - i så fall försöka finna sådana! DET tror jag är livsviktigt för alla och envar, och lyckliga är ändå de som redan har hittat någonting i livet som håller modet uppe! Hur ont det än gör och hur nattsvart tillvaron än känns, så kan man ibland finns en vändning i det lilla. Helt beroende på hurdan man är som person, och vad det är man söker.

Att exempelvis trädgård, blommor och odling kan vända/bromsa begynnande depressioner och "bota själen" är absolut inget nytt, tvärtom har jag läst en del artiklar om sådant under de senaste åren. Själv är jag inte alls mycket för "flum", jag är faktiskt en ganska krass och cynisk och fötterna-på-jorden-tråkig människa överlag (om någon nu undrade ;-)), MEN att t.ex trädgårds- och blomterapi fungerar, ja se DET tvivlar jag inte på för ett ögonblick!

Jag skulle önska att fler människor som inte alltid mår sådär värst bra i kropp och/eller själ, skulle få chansen att komma närmare landsbygden med allt vad det innebär i form av djur, odling, natur och mycket annat, för den som vill, eller vågar prova på något annat för att förändra tillvaron.

Jag kan inte tänka mig något värre än att sitta i en lägenhet i ett samhälle, instängd mellan fyra väggar med grannarnas vakande ögon och flitiga tungor, och må dåligt, utan möjlighet till frihet och grönska och lite djur att klappa på. Självklart är vi alla olika, ALLA skulle inte vilja uppleva landet eller klappa på en gris eller hålla en kanin i famnen, men jag tror också att väldigt många skulle må fan så mycket bättre om möjligheten fanns. Tänk om kommunerna och/eller svensk sjukvård skulle inse detta eller i alla fall ge det en chans. Jag talar inte för egen del, för vi har ingen sådan här "plan" på agendan  men jag vet att det finns trädgårdsprojekt på olika håll runtom i landet, för de som skulle vara intresserade. Bl.a tror jag Tidningen Land har haft en del sådant i artiklar senaste året/åren, men vågar inte svära på det.

Nåväl. Det här blev ett mycket längre inlägg än vad som var tänkt. Kanske inte så fel ändå, någon "där ute" kanske får en ny infallsvinkel och själv kan jobba vidare med egna tankar och planera vidare för framtiden. Åtminstone vet jag att JAG fungerar som människa tack vare det liv vi lever här ute, och hurdant mitt liv som sagt hade sett ut, utan detta.... Jag vet faktiskt inte.

Men från något aningen mörkare, till något aningen ljusare - framförallt mycket YTLIGARE. :-D

Den. 26. mars. Släpps. biljetterna. till. Madonna. konserten. Jag. vill. Jag. vill. Jag. vill.

Tror inte jag behöver säga mer än såhär, och sedan bara hoppas på att cejashusse läser detta blogginlägg och AGERAR därefter!!!! *hint*

På återseende, och må väl därute gott folk!!!

/cejasmatte

Idag lägger jag inte in några enskilda bilder i inlägget, besök istället vårt webalbum:

https://picasaweb.google.com/112255511249599466762

...eller vår hemsida:

http://cejasmatte.n.nu

eller vår kanal på Youtube:

http://www.youtube.com/user/cejasmatte