Ja, så var det då dags igen för oss att slakta en gris här hemma, och det är ju ingalunda något nytt för vår del utan något som vi då och då måste pyssla med eftersom vi faktiskt slagit oss in på den här vägen med att föda upp vårt eget kött. Liksom att jakten och fisket är naturliga inslag av vår vardag här hemma, så är slakten också det. Livet på landet, ni vet.

Så sent som i fredags stod jag ju och gjorde iordning älgkött (finstyckning och infrysning) och dessförinnan var det inte så väldigt länge sedan vi tog hand om det senast skjutna vildsvinet. Så just nu känns det som att det är väldigt mycket kötthantering – men så brukar det ju vara om höstarna!

Dagens slakt gick bra, och jag är glad över att kunna säga: Det brukar det göra! Allra längst ner i inlägget kommer det en del bilder som – om man är känslig – ska låta bli att kika på, men jag förvarnar i god tid, som vanligt.

Tänkte idag faktiskt ta upp lite grann som har med detta att göra, och det är det här med vikter. Ibland nämns ordet ”levandevikt” och ibland ”slaktvikt”, och det är väl inte alldeles självklart för alla att känna till dessa uttryck. Särskilt inte de som inte håller på med jakt/slakt själva. Så jag kan förklara lite grann:

Grisen som vi slaktade här hemma idag, hade en s.k ”levandevikt” på ca 58 kilo. Det betyder ju absolut inte att vi vägde grisen LEVANDE, utan när grisen var avlivad och avblodad (och i vårt fall dessutom avspolad/tvättad) så väger vi grisen, helt enkelt genom att skära snitt i bakbenen (hasarna, för att vara korrekt) (det är i dessa snitt trär man sedan igenom en s.k slaktgalge och det är alltså i denna grisen/djuret/slaktkroppen sedan hänger under tiden man flår och tar ur osv), sedan tar man lämpligen en slaktkrok av passande modell och storlek samt en hängvåg – och vips så har man möjlighet att väga grisen. Denna vikt är alltså ”levandevikten” - = ungefär det som grisen vägde då den levde, minus blodet då.

Sedan tar ju annat arbete vid, och i vårt fall handlar det om att flå (alltså ej skålla) samt ta ur djuret. Vi har alltid flått kropparna, istället för att skålla, eftersom vi tycker att detta är ett sätt som passar oss bäst, det går snabbast och innebär minst arbete rakt igenom. Men om man vill skålla eller flå grisen – tja, det är givetvis upp till var och en som håller på med slakt av tamsvin.

När djuret är flått och urtaget, så vägs det igen och detta är det som kallas ”slaktvikten”. Jag kan väl enkelt förklara det som att det är själva slaktkroppen utan ”onödiga tillbehör”, för vår del är t.ex svålen/skinnet och huvudet borta osv, och på den här grisen var slaktvikten 32 kilo. Oftast kan man räkna ungefärligt på att slaktvikten är halva levandevikten, men det beror ju också på vad man räknar in. Men däromkring ligger det (på tamsvin är slaktvikten oftast drygt halva levandevikten).

I slaktvikten ingår visserligen benen, ja alltså själva skelettet (förutom huvudet och – oftast - nedre delen av benen) men det ger ändå ett ganska bra hum om hur mycket griskött det finns att tillgå. På just den här grisen, som klövs i halvor idag, väger alltså varje halva 16 kilo, ungefär. Grisen var förresten 4,5 månader gammal för den som är intresserad av ålder kontra vikt.

Det gick alltså helt enligt regelboken idag och i morgon har jag en hel del arbete framför mig eftersom jag ska ställa mig och stycka grisen, med allt vad det innebär. Nu är detta vad man kan kalla en LITEN gris, så det ska jag klara av ensam även om jag vet att kroppen kommer att protestera i morgon kväll. Nåja, det går vägen för att det måste det göra! Jag brukar kunna reda upp såhär pass små djur på egen hand.

Men det gäller också att förbereda väl, framförallt i min situation som har svårt för att stå upprätt i samma monotona position några längre stunder. Så idag har jag fixat så att allt är förberett för själva styckningen i morgon, både i slaktboden samt här inne. Allt ifrån redskap (knivar, tigersåg etc) och förpackningspåsar, till etiketter och köttkvarn etc etc är framplockat och iordning för morgondagen.

Jag och Ceja har ju varit bortresta i ett par dagar nu i början av veckan, som vi ibland är när vi hälsar på släkten i Skåne, men dessförinnan hände något småroligt/märkligt som jag bara måste återge! Vi har ju en ordentlig musinvasion här i södra landet för tillfället, och det är möss precis överallt (jag har ett trettiotal fällor utplacerade) – detta känner ni säkerligen redan till! Härom kvällen, när vi hade gått och lagt oss började det höras ett udda ljud någonstans ifrån – på nära håll, och det ljudet kunde bara orsakas av ett enda djur: en mus! Men VAR kom det ifrån?!

Det var som ett studsande-hasande ljud, som om en mus försöker hoppa upp på/i någonting för att kasa tillbaka ner igen. Ljudet återkom i intervaller, säg 2-4 ”studsar” med 3-5 minuters mellanrum. Hmm... Cejashusse var uppe och kollade i badrummet (vägg i vägg med sängkammaren) men näe, ingen mus vare sig i duschkabinen eller i skåpen... Mysko!

Vi blev allt mer irriterade när ljudet envist fortsatte, och till sist sa jag: ”Den sitter väl inte i ventilationen i taket?!”. Precis när jag hade sagt detta, så insåg jag själv hur oerhört korkat detta lät. Det går en lodrät ventilationstrumma upp genom badrumstaket som mynnar ut på yttertaket. I själva badrumstaket sitter en sådan där ventilation (i plast) som man snurrar på för att öka/minska luftflödet ut, ja ni vet säkert hurdan jag menar. Men som sagt, så fort jag uttalat min tanke tyckte jag den lät sååå urbota korkad - men nåt annat kom jag helt enkelt inte på. Cejashusse gav väl inte direkt sitt bifall på en gång, men när ljudet envist fortsatte, så gick han till slut upp en gång till.

Väl inne i badrummet, så blev det först alldeles tyst och vad jag sedan hörde var ungefär: ”Ehh.. ähum... Du hade rätt angående ventilationstrumman”. Ja kan ni tänka er – på den ventilationstrumman i plast som man snurrar på, satt en mus och tittade rakt ner i badrummet. Den tappre lille typen har antagligen kommit in från yttertaket, klättrat ner i ventilationen och slutligen hamnat i vårt badrumstak! Ja, vad säger man?

Sådan tapperhet borde kanske belönas med något (?), men: sorry lilla musen, ”hit men inte längre” blev det och tja, ni kan väl själva lista ut den musens öde skulle jag tro...

Mössen är verkligen precis överallt i år, och jag har aldrig varit med om dess like. Vilken tur att jag inte är rädd för möss! I fredags kväll fångade jag för övrigt (för hand) in en mus åt min svärmor som jag, ja ehh.. ja, ni kanske kan gissa själva. Möss är mjuka, trägolv är hårda kan jag väl säga som en ledtråd. För att spela på den gamla devisen: ”barn är mjuka, bilar är hårda” som satt på bildekalerna på 80-talet, för er som möjligtvis minns dem!

Nåväl, det här var kanske lite väl mycket dödande i ett och samma inlägg (!!?) men jag hoppas ingen tar alltför illa upp.

Jag får väl lätta upp med ett par rara bilder först, innan de lite mer ”otäcka” dyker upp. Så är ni känsliga, kika gärna på de första två och gå sedan vidare till typ www.aftonbladet.se

På återseende! /cejasmatte

Gå vidare till www.tv4.se eller välj en länk i min länksamling, för nu kommer det lite bilder som en del kan uppfatta som stötande!

Känsliga besökare varnas: slaktfoton visas nedan.

Grisen är här avlivad och avblodad

Griskroppen spolas av/tvättas innan flåning och urtagning, Ceja är intresserad. 

60 kilo griskropp kör man enklast i skottkärran.

Levandevikt resp slaktvikt.

Flådd slaktkropp, ej urtagen.

Grisen urtagen och slaktkroppen klyvd i två halvor.

Ceja smälter in i underlaget, sitter och tigger "godsaker" från slakten.