Skillnaden mellan Avelsägg och Matägg.

Jag fick (återigen! Kul med så stort intresse!!!! :-)) en ny förfrågan om vad som är skillnaden mellan - vad jag kallar för - "avelsägg" och "matägg". Jag vet att jag skrivit om just detta förut här på bloggen, men eftersom våren närmar sig och kommersen snart är i full gång på "äggsidan", så kanske det är lika bra att jag berättar igen om hur jag hanterar äggen, beroende på dess ändamål!

Matägg

Precis som det låter, kanske man kan säga: det här är ägg som är meningen att vi människor ska konsumera, ja käka upp rätt och slätt. :-) Dessa samlas in 1 - 2 ggr dagligen, tvättas/rengörs och förvaras direkt efteråt som kylvara, innan de så småningom säljs (eller för den delen används av oss själva här hemma!).

Matäggen härifrån vår gård kan komma ifrån olika hönor, korsningar eller renrasiga, och det spelar egentligen inte så stor roll mer än att man ser skillnad på storleken och på skalets färg. Själv kan jag exempelvis se om en blommehöna, en australorp eller en benbefjädrad höna värpt ägget :-) Vi har inga hönor som värper ägg med helvita skal, men alltifrån ljust beige via ljusbruna med små prickar till mörkare bruna, kan man finna här hos oss.

Gemensamt för alla våra matägg är dock att de har en knallgul gula, ja nästan orange!, och de ger en sådan fin, intensiv färg åt såväl sockerkakan som pannkakorna! :-)

Jag har testat ägg härifrån och det äldsta jag testat var ca 3 månader gammalt. Det var då hanterat som kylvara hela tiden, och det var INTE surt. Ägg har lång hållbarhet, och framförallt om man förvarar dem i kyla.

Avelsägg

Avelsäggen däremot, är de som (förhoppningsvis!) ska ge upphov till nya små kycklingar; hönor och tuppar av olika raser!

Om jag planerar att kläcka fram kycklingar av en viss ras, låt säga Australorp för enkelhetens skull (jag har i nuläget just en sådan grupp; 1.7), sätter jag ihop en avelsgrupp dvs de individer som ska bli mödrar + fader åt de små. 1.7 (som ovan) betyder att det är en tupp och sju hönor. Hade det stått ex.vis 2.5 hade det betytt två tuppar och fem hönor, osv. Första siffran är alltså antalet tuppar och andra siffran är antalet hönor i besättningen eller gruppen.

Man bör låta dessa blivande föräldrar gå tillsammans i åtminstone 3 veckor innan man börjar samla in ägg (om man haft hönorna ihop med andra tuppar, alltså av annan ras, innan). Sedan börjar man samla in äggen. Har man många hönor kan man kanske få ihop äggen på en dag, andra får samla längre.. Själv vill jag helst inte att äggen ska vara äldre än ca 10 dagar då de läggs i kläckaren, max 14 dar.

Under tiden som man förvarar äggen, i väntan på att de ska läggas i kläckaren, så ska äggen "vickas", vändas, dagligen. Alla gör på olika sätt men själv har jag dem i en äggkartong som jag ställer på snedden, på "högkant", och ett par ggr dagligen vänder jag så att den andra kortsidan står uppåtlutad istället. Dessutom står äggen med den toppiga, spetsiga änden nedåt i kartongen, likaså gör de så småningom i kläckaren.

Jag torkar/rengör inte äggen aktivt som sådant, utan de ägg som helt enkelt är för skitiga ratar jag istället helt som avelsägg. Vad man däremot lämpligen gör är att doppa ner äggen i Virkon S-lösning (Virkon S + vatten), låta dem torka, innan man lägger (läs: ställer) dem i äggkläckningsmaskinen. Descinificering, helt enkelt. :-) Äggen ska vara torra och rumstempererade innan de läggs in i kläckningsmaskinen.

Sedan kommer man in på avdelningen äggkläckning, vilket är en annan historia - den får ni vänta lite till på! :-)

Nu när ljuset börjar komma tillbaka och våren är i annalkande så sätter hönorna fart må ni tro! Det är alltid lika roligt när en unghöna börjar lägga sina första ägg, jag kommer nog aldrig att tröttna på detta lilla mirakel.

Jag vet inte om ni ser det på samma sätt som jag, men jag vill likna det vid TVÅ "födslar"... En när själva ägget kommer ut, alltså när det läggs av hönan (ajaj, eller...?!) - där finns potentialen till ett nytt liv - och sedan ytterligare en när/OM ägget verkligen kläcks och det kommer ut en kyckling -- ja, ajaj det också tycker jag nästan... När man bevittnat en kläckning LIVE så ser man att det är verkligen inte utan problem/motstånd som den lille tar sig ut. Fascinerande egentligen! Alla tycker säkerligen inte så, men det är väl det som skiljer oss fjäderfäfantaster från resten...   

På återseende! /cejasmatte

Följ min blogg med Bloglovin

　Ja, som sagt: vilken helg... Själv kan jag inte ta åt mig äran för att ha jobbat ihjäl mig precis, jag har ju varit sjuk och "försökt göra så lite som möjligt" - vilket ändå innebär en del.   

Glädjande nog säljs vaktlarna i nästan snabbare takt än jag kan kläcka fram dem, och senaste kullen är numera inte längre särskilt stor till antalet eftersom de flesta flyttat hemifrån. Ett gäng till flyttade nu i helgen och ytterligare ett antal är i nuläget tingade, och de som kvarstår efter den leveransen ska jag behålla själv.

Men, misströsta icke, ny kull är på gång, så om drygt 3 veckor finns nya djur klara för leverans om intresse finns.   

I fredags var det bestämt att vi skulle slakta "supergrisen", en nätt liten sak på omkring 300 kilo... Trots att jag inte var helt kry så beslöt vi oss ändå för att genomföra planen, mycket för att "få det hela ur världen", ffa då det här var en slakt med  ovanligt mycket känslor inblandade och är fallet sådant kan det vara bättre att få det "överstökat" istället för att skjuta upp och skjuta upp...

Nåväl, sagt och gjort så blev det avlivning i fredags morse och sedan vill jag lova att cejashusse har haft att göra i dagarna tre. Vilket arbete! Jag har inte gjort så mycket förutom att ta kort, komma med goda (?) råd     och möjligen assistera något vid paketering av kött.

Vinschen brast förresten - den ska vara godkänd för omkring 360 kilo - när nöffe skulle hissas upp, så nu får det bli ny vinschanordning! Det var utan tvekan den största gris vi slaktat hittills och lär också bli den största på många år framöver. Och som sagt, det var känslor både för och emot inblandade i detta, men faktum är att - även om vi till en del saknar honom - så kan vi nu umgås på ett betydligt mer avspänt, avslappnat sätt med våra andra grisar: vår sugga (som är högdräktig!) och gyltan. Tidigare var man tvungen att ha ögon även i nacken...

Men ändå, det var lite tråkigt, och såklart att i den bästa av världar kanske han kunnat få en egen hage och ett eget fint hus, och så vidare. Men nu var det så att han också gjort sitt som avelsgalt här (suggan dräktig och gyltan betäckt) och han var helt enkelt inte pålitlig, så... Sälja honom ville vi absolut inte och ej heller låna ut. Nåja, nu gick allting så himla bra och han dog så snabbt (mitt i maten :-)) och hann aldrig fatta ett dugg, så vi tröstar oss med detta.

Men jag skojar inte när jag säger att han vägde närmare 300 kilo. Länge visste vi att han låg nånstans runt 250 kg i vikt, men han har sedan dess bara ökat och ökat och han var faktiskt alldeles enorm.

Vi tvivlade väl på att köttet skulle gå att äta, pga galtsmak, så vi var ju rädda för att vi skulle stå med "trehundra kilo hundmat", som jag skojade lite om. Då hade lilla Ceja blivit fet...

Nåväl, bland det första vi gjorde efter att han var flådd och urtagen, var att skära ut några stekprover. Till vår stora lättnad och glädje fanns det ingen galtsmak eller avvikande lukt i köttet, och efter detta har vi även hunnit testa färs, revben, sidfläsk och skivat kött som vi tillagat och ätit upp med god aptit. Vill poängtera att visst, vi gjorde detta innan vi fått reda på trikinprovsresultatet MEN så länge man är noggrann med att verkligen genomsteka köttet är det ingen fara. Sedan dess, idag närmare bestämt, har vi fått svar på trikinprovet och det var inga trikiner påvisade. :-) Det här var en linderödsgalt, omkring tre år gammal, vill jag tillägga.

Eftersom cejashusse nu blev i princip ensam om detta göromål, kan man alltså utan tvekan säga att det tog tre hela dagar innan hela grisen var vidgjord, dvs när allting: finstyckning och annan bearbetning av köttet, var klart (som ett exempel: malningen gav ca 15 kilo köttfärs!). Fär att inte tala om att diska upp och städa undan efter slakten, det är minsann inte gjort på fem minuter det. Mycket arbete alltså, men det gick vägen!

De som läst den här bloggen förut vet vid detta laget att det brukar komma bilder som kan kännas en aning obekväma för vissa, så även den här gången. Jag gör som jag brukar: Jag VARNAR för otäcka bilder och nu till att börja med kommer det lite kort på hönorna, som garanterat ALLA kan titta på, och är man sedan känslig och inte vill se bilder som har med slakt och styckning att göra så ska man fortsätta vidare till en annan websida. Ingen som inte VILL ska behöva känna sig tvingad att se "obehagliga" bilder - för så kan man självklart få lov att känna. Titta gärna på hönorna, och gå sedan till

www.tv4.se eller nåt. :-)

På återseende! /cejasmatte

Och NU ska ni byta sida ifall ni känner för det. På återseende!

Ceja måste kolla...:

Grisen är halverad:

Dessa har en gång suttit i cejashusses ben... Sånt händer när man håller gris/galt, men allt gick bra (den gången...)! ...

Lite bilder från själva styckningen:

Prima kött!