Dagarna går, och sommaren har alldeles strax passerat, för snart har vi istället bjudit in hösten på besök.

Jag tycker ibland (ofta?) att det går alldeles för fort -  i jämn takt med att jag blir äldre så tycks liksom alla årstiderna (och därmed också åren) försvinna fortare än ett höstlöv i vinden, vilket emellanåt känns smått melankoliskt, vemodigt, sorgset ("Vad hann man med den här sommaren?! Ingenting!! Bara arbete!!!"), och ibland så... tja, då känns det bara rätt och slätt skönt - ja, att sommaren snart är slut alltså. Jag menar verkligen inte vare sig de utökade åren eller de grå håren! ;-)

Sommartider ÄR jobbiga tider på landet, och även om sommaren 2012 inte på långa vägar nått upp till tidigare somrars arbete för min egen del (helt enkelt på grund av mitt fysiska tillstånd i form av skador och smärta, i kort sammanfattning), så är det ändå rätt tuffa arbetsinsatser det handlar om emellanåt.

Jag läste en blogg tillhörande en vän, och hon skrev något som jag vill ta upp, lite också i ett visst sammanhang med mitt senaste blogginlägg...

Hon skrev bland annat att dagen efter att båset hade blivit tomt, DÅ släppte hon fram känslorna - eller rättare sagt tror jag att hon kanske LÄT SIG släppa fram känslorna (?). Hon är, liksom jag, en människa som vill äta kött OCH också vill veta att djuren på tallriken inte lidit i onödan (= läs: inte lidit alls), men att även en sådan människa = en som föder upp djur för/delvis för slakt/köttproduktion, också har känslor för djuren på gården.

Man tar hand om djuren varje dag, = inte bara kastar till dem det foder de behöver för överlevnad/tillväxt, utan det går mycket längre och djupare än så! Åtminstone i vårt fall, vi; småbrukarna på landsbygden, som tycker om såväl djur, som en god måltid med prima kött på tallriken.

Jag har ju ofta här i bloggen propagerat för att alla djur - och så självklart även slaktdjuren  ska ha det bra, de ska vara mätta, de ska ligga varmt och torrt, de ska ha tillgång till daglig kontakt med oss människor för den sociala biten av deras liv, de ska helt enkelt må bra både fysiskt och psykiskt, till den dagen kommer då de helt enkelt, i kanske krassa ordalag men ändå; förvandlas från levande varelser till mat.

Som min vän då skrev i sin blogg, att hon "dagen efter" lät känslorna komma fram (jag antar att hon helt enkelt stålsatte sig den dagen då det skedde) är väl, om något, ett tecken på hennes omsorg och känslor för djuren - ett tecken på empati och kärlek till dessa djur, och det är väl  exakt detta som jag själv så ofta,.. ja, nästan "predikat" om i här min/vår egen blogg. Hon skrev likaså att eftersom hon inte vet hur "de djuren" har haft det, dvs de som ligger i diskarna i livsmedelsaffären, så är det helt enkelt detta som gäller. Alltså hemmaslakt.  Jag kunde inte skrivit det bättre själv. Och ja, om du läser detta (det vet jag att du gör!), så vill jag säga: du är verkligen en äkta bonde på både gott och ont!

Man får alltid försöka ta det goda med det onda, eller tvärtom beroende på hur man ser på allting :-), men jag har sagt det förut och nu säger (tjatar?) jag det igen: hellre en hemmaslaktad gris, som jag/vi själv gått och fött, klappat, kliat och - jodå - dödat också, på tallriken - än en gris från en storproduktion, som levt sitt liv inomhus i en kätte, (visst, kanske någorlunda mätt för tillväxtens skull, men annars hurdant?) åkt slaktbil X antal mil till det-där-stället och utsatts för vad-fan-vet-jag, som sedan säljs för i princip ingenting på extrapris i affären?

Nu är jag inte den som står på de offentliga barrikaderna och skriker mest, högst och värst, eller syns i media om det så vore, men här i vår lilla blogg har jag åtminstone möjligheten att vädra mina åsikter och ibland inte bara mina - för det finns fler likasinnade som också vill leva ungefär samma typ av liv som vi gör.

Men... med allt detta köttprat skrivit för den här gången ;-) så får jag avsluta med något helt annat (?), bara som en liten brytning... Fast det handlar fortfarande om hemmaproducerat. Förstås.

Man måste ju äta någonting till det där utsökta hemmaslaktade köttet, också, eller hur?! Här skördade jag mandelpotatis, zucchini, morötter, rödbetor samt fyra sorters lök, för en stund ugnsrostning ihop med flingsalt, peppar och olivolja. Kan det bli bättre, eller godare/färskare?! ;-) Njae, jag tvivlar. ;-)

På återseende! /cejasmatte