Får väl passa på att visa hurdana förpackningar påskäggen levereras i nu fram till påsk, jag har ju nämnt dessa i tidigare inlägg.   

På bilderna nedan är det vakteläggens förpackningar som visas. Varje ägg är inslaget i gyllene silkespapper, och kartongerna har olikfärgade etiketter med text och dekaler. Hönsäggen kommer nu, och fram till påsk, i liknande förpackningar, dock utan silkespapper.

Passar extra bra om man skulle vilja ge bort vaktelägg i påskgåva.   

Beställningar på höns- och vaktelägg tas emot på

mail.

På återseende! /cejasmatte

Äntligen så blev det dags! Våra efterlängtade små kultingar föddes här i helgen och de är alldeles bedårande! Pigga och glada verkar de också vara, som extra grädde på moset!

Än så länge har vi inte velat vara och störa eller rota runt allt för mycket men kan avslöja att en har jag hållit i och mmmm, de är bara för härliga! Mamma Piggy är varken arg eller ens särskilt oroad, och även om vi ändå velat vara lite försiktiga såhär i början har det givetvis blivit lite fotograferande av de små.   

Ska tillägga att jag inte riktigt lyckats räkna dem alldeles exakt, det är nästan lika svårt som att räkna vaktlar ;-) för de är sällan stilla utom just när de sover eller diar och inte ens då är det lätt. Man vet inte riktigt var den ena kultingen börjar och den andra slutar, eller hur jag ska säga...  

Nåväl, det är roligt att det hittills verkar ha gått så bra, och här kommer självklart lite foton...

På återseende! /cejasmatte

Inleder inlägget med en bild på en vacker tupp och två hönor vid sidan om, dvs inte vaktlar... :-)

Eftersom vaktlar är i fokus här hemma för tillfället (med ett antal nykläckta små individer i en bur, under värmelampa, i källaren!), tänkte jag idag spinna vidare på detta tema. Att på maskinell väg, dvs i en äggkläckningsmaskin, kläcka fram både vaktelkycklingar men även höns-, anka-, gås-, fasan- etc etc, verkar vara något som är oerhört populärt, och intresset bara ökar och ökar hela tiden, verkar det som. Att kläcka fram på naturlig väg är självklart suveränt, men det är inte alltid det fungerar... Skulle man förlita sig på att få fram just vaktelkycklingar genom naturlig kläckning, fick man nog inte så många per år, tyvärr. Även om det givetvis händer att vaktlar är ruvvillga, det är bara lite mer sällsynt än som hos höns. :-)

Det finns skillnader mellan att kläcka fram vaktel- och hönskycklingar och idag tänkte jag berätta om just vaktlar eftersom dessa är lite speciella.

Vi har alltså Japanska jumbo vaktlar, och då de kläcks är de väl ungefär så stora som en knapp tumme, beroende på hur man räknar eller vilken fantasi man har. :-) Jag tycker alltid att det är väldigt svårt att beskriva djurs storlek (den aktuella VIKTEN kan man ju alltid kolla om man har en våg till hands!) och jag får ofta frågan om just HUR vaktlar ser ut. Ja, hur beskriver man det på bästa sätt!?? Titta på bilder på nätet är väl det allra bästa ;-) men frågan kommer ändå ofta.

En fullvuxen japansk jumbo vaktel är väl... tja, som en liten koltrast fast utan dessas stjärtfjädrar?! :-) Kroppsformen är visserligen rundare/kompaktare, men detta är den beskrivning som åtminstone JAG kunnat komma på och anser stämmer in hyfsat... Men som sagt; titta på bilder på nätet och finns det intresse för vaktlar och "träffa" dem i verkligheten så går det också bra att höra av sig till mig och komma hit och titta på fåglarna.

Nykläckta vaktlar är små, och ömtåliga, och otroligt söta! Då de kläcks här i äggkläckaren så flyttas de så småningom, successivt, över till vad man brukar kalla för "kycklingmoder", alltså en bur eller låda där temperaturen ligger på ca 37 grader tack vare en värmelampa. I mitt fall har jag en/flera ytterst "primitiva" sådana typer av förvaring, men fördelen med dessa är att de varit billiga och det viktiga är att de fungerar bra, dvs att temperaturen hålls där den ska.

För de som följer den här bloggen, så kommer ni nog hur sista omgången vaktlar "förvarades" efter flytten från själva äggkläckaren (annars gå tillbaka till tidigare inlägg för att se kort), men jag har gjort lite ändringar nu till denna senaste omgång.

Det är så enkelt ibland, som att man köper en gammal hamster/marsvin/kaninbur för några tior eller kanske nån hundralapp, och bäst anser jag det är med modellen som har plast "hela vägen upp" och endast ovanpå buren är det öppet, dvs med ett galler. Fast andra vanliga gallerburar fungerar också. Ovanför buren hänger man en värmelampa, armaturer och lampor finns att köpa på t.ex Granngården eller andra ställen där man köper foder (i vårt fall är det oftast Stallbacken/Börjes i Tingsryd).

I mitt fall, så gjorde jag själv en enkel lösning till själva toppen på nuvarande vaktelbur, eftersom originalgallret saknades - tog en OSB-skiva som jag sågade till i rätt storlek, och sågade sedan med hjälp av sticksåg ut en öppning något större än öppningen i buren och fäste dit kycklingnät med hjälp av klammerpistol. Inga konstigheter.

Nåväl, så över till själva vaktlarna då. Har man hållit på ett tag med kläckning och sånt, så har man ju inte alltid behov av en termometer för då går det på ren rutin och känsla. Är det första gången man kläcker fram, får man se till att ha allting iordningställt i förväg, och med hjälp av en termometer kontrollera så att det verkligen håller 37 grader på burbottnen där vaktlarna ska befinna sig.

Små vaktlar är otroligt känsliga för att bli nedblötta och det är ytterst lätt hänt att de drunknar om man försöker sig på att ställa in en traditionell kyckling-vattenautomat, sådan som man har till hönskycklingar. En nykläckt vaktel har inget begrepp om vad den gör, och kan mycket väl "ramla" ner i bara en halv cm vatten, och blir den liggandes där - så tja, då kyls den ner och dör, helt enkelt.

I djuraffärerna finns det olika sorters vattenautomater som man kan köpa och använda under den första veckan, exempelvis sådana som man använder till burfåglar. En annan lösning är att skaffa en vattenflaska som normalt sett används till gnagare eller kaniner, dvs med pip och kula, för vaktlar dricker ur sådana, även som vuxna. Däremot kan det ju ta ett par dagar innan de nykläckta kycklingarna verkligen lär sig hur man gör, och då har jag gjort som så, att jag tagit en liten petflaska och skurit/klippt av bottnen, och däri häller jag ytterst lite vatten, så pass lite att de inte kan dränka sig!

Jodå, vaktlar dricker ur sådana här, och ingen risk för drunkning heller...

Vaktelkycklingar behöver tillgång till vatten ganska så snart efter kläckningen, och därför är vattenfrågan något man måste se till att ha löst, innan de kläcks!!!

Vad gäller foderfrågan, så brukar jag själv koka ägg som jag mosar och utfodrar dem med den första tiden, men det finns också mycket annat man kan ge dem - de är verkligen inte kräsna! :-) Tomat och gurka innehåller mycket vatten och det äter de gärna, och får på samma gång också i sig vätska.

Man kan dessutom köpa fågelfrön och hirskolvar (samma sort som till burfåglar) i zooaffären/livsmedelsbutiken, och ge dem. Men inom kort börjar vaktlarna att äta ´Start´, dvs samma foder som jag föder upp våra hönskycklingar på. Men den som tror att så pass små fåglar inte äter mycket blir nog förvånad... De är näst intill omättliga och äter som hästar - okej, väldigt SMÅ hästar då ;-) - och foderautomaten får man alltid fylla på tidigare än man trott. :-)

Vaktlar växer fort, och lever hela sina (tyvärr korta) liv i turbofart! De är vid cirka 3 veckors ålder nästan fullt befjädrade, och redan vid 6-8 veckors ålder är de könsmogna och då börjar hönorna att lägga ägg.

Beroende på färg, kan man könsbestämma vissa vaktlar (t.ex de viltfärgade) redan vid ca 3 veckors ålder, vilket man alltså avgör på färgteckningen. Medan ex.vis de vita får man vänta på till de är könsmogna, och då kan man helt enkelt "vända upp å ner" på dem ;-) och kolla vilket kön de har, den vägen. Tänkte att jag skulle försöka ordna en video på hur DET kan se ut, inom kort (så fort jag får hjälp med filmningen - lite svårt att både hålla en vaktel och filma samtidigt!). Förhoppningsvis kommer sådan video nu till helgen!

På en annan vanlig fråga: "Hur gamla blir dem?!", så brukar jag svara att räkna med 1 1/2 år, så har jag inte lurats. De kan bli äldre också, och de kan givetvis dö i förtid med, men när jag säger omkring 1 1/2 år så ligger jag ganska nära sanningen utan att överdriva. Då handlar det givetvis om djur som har värpt som små tosingar under större delen av sin livstid, och det får man ta med i beräkningen.

Samtidigt vill jag absolut poängtera att alla djur, även vaktlar, kräver sin skötsel, och vill man att djuren ska leva så länge som möjligt, så är det också mycket upp till en själv, som djurägare - att se till så de har det bra och att de sköts på rätt sätt. Det är alltid en förutsättning för så lång livslängd som möjligt, oavsett djurslag.

Finns det frågor om vaktlar eller höns, ställer jag upp och svarar i den mån jag kan!

Maila!

Nu kommer det lite fler foton i ämnet, håll tillgodo!

På återseende! /cejasmatte

Jag fick ett angenämnt uppdrag härom dagen, eller om det möjligtvis var så att jag själv erbjöd mig :-), men hur som haver så handlade det om att översätta ett gammalt brev, skickat i december 1935 från Brooklyn, N Y, USA, hit till just den här gården där vi bor. Skrivet på engelska, och jag översatte alltså till svenska.

Jag ska inte vandra in på närmare detaljer, men mottagaren av brevet bodde och levde här på gården under större delen av sin levnad, och avsändaren var hennes brorson. Nästan alla hennes (mottagarens) syskon emigrerade till Amerika på "den gamla goda tiden" (ex.vis tror jag att en t.o.m var "cowboy" i western) :-) och den här brorsonen var alltså född i USA och levde där, men han hade under sommaren 1935 rest hit till Sverige, till sina rötter, och hälsat på sin faster Emelia, och antagligen också under den tiden bott här hos henne.

Jag är ju både fascinerad av språk i sig, men också av människor och människoöden, och då jag fick se det här gamla gulnade brevet kunde min "språktand" inte stilla sig --  jag ville absolut sätta mig ner för att läsa det och alltså även översätta det till svenska. Engelska språket som sådant har jag inte svårt för, tvärtom, däremot var det inte alldeles enkelt att uttyda vad det faktiskt stod i brevet på grund av den gamla skrivstilen, som dessutom blev alltmer svårläslig ju längre in i brevet man kom. :-)

Men det tog i runda slängar 45-60 minuter, sedan var det klart och även om texten i sig kanske inte är så jätteintressant för någon, så är det ändå lite kuriosa att läsa....

Jag tror inte någon tar illa upp över att jag publicerar detta, kanske tvärtom för det lär fortfarande finnas släktingar over there, och om de någon gång söker på rätt sökord på google, så kanske kanske.... Man vet aldrig. :-) Och i så fall är de givetvis också välkomna!

--------------------------------------

Översättning av brev sänt den 10 december 1935,

Från 135 Hicks street, Brooklyn, New York,

USA

(Inom  parentes står först följande: "Jag är ledsen att jag inte kan skriva på svenska, men jag är säker på att du finner någon som kan läsa upp brevet åt dig").

Kära faster Amelia (Min kommentar: hennes namn  är hela brevet igenom stavat med ’A’ istället för ’E’ som skulle varit det korrekta)

Tiden har gått så fort sedan jag träffade dig denna sommar, att jag inte vet vart den tagit vägen.

Jag menade att skriva till dig tidigare för att låta dig veta att jag anlände hem säkert, och  för att skicka korten som jag tog av dig och din gård. Jag vet att några av dessa kort kommer att överraska dig.

Tant Esther och mina systrar har fått kopior av korten också. De till tant Esther är en slags julklapp och jag vet att hon kommer att bli väldigt glad över dem.

Och nu, faster Amelia (återigen stavat med ’A’), vill jag återigen tacka dig för vad du gjorde för mig den här sommaren, och för de fina gåvorna du gav mig och mina bröder och systrar. Jag vet att de, liksom jag själv, kände lika mycket inför gåvorna och kommer att värdesätta dem lika högt som jag själv.

Jag har skickat dig en check på 15 dollar för flera dagar sedan. Kan du ge min kusin Thorsten (Min kommentar: det är stavat som: "Thursden" i brevet, men det ska vara Thorsten) 5 dollar och de andra 10 dollar är åt dig själv. Detta är min julklapp åt dig.

Jag hade tänkt att jag skulle försöka tänka ut en personlig gåva men kunde inte komma på någon som jag tyckte passade, och var rädd för att jag skulle köpa någonting som inte var användbart.

Jag är vid god hälsa och ganska lycklig, jag har stadigt arbete och lönen är bra. Min far och mina bröder och systrar är också vid god hälsa. Min far sa åt mig att "helsa" (Min kommentar: stavat just så)

Och nu, min kära faster ’Amelia’, måste jag sluta, och jag hoppas att du är vid god hälsa and "a glad jul to you" (Min kommentar: stavat just så).

With love (=med kärlek)

Walter

--------------------------------------

På återseende! /cejasmatte

Vem behöver den vanliga TV:n, när man har en "live-kyckling-TV" i vardagsrummet?! :-) En "kyckling-TV" är alltså en äggkläckningsmaskin...   

Vaktlarna har nu börjat anlända, eller komma ut ur sina skal, kanske man skulle kunna säga. Jag tröttnar nog aldrig på detta! Oavsett om det är höns- eller vaktelkycklingar som kläcks, det är lika jäkla skojigt varenda gång! Men den här gången är det som sagt vaktlar, Japanska jumbo sådana närmare bestämt. Vi får väl se hur många som kommer den här omgången, och om ett par veckor kommer ett antal av dem, i vanlig ordning, att vara till salu.   

Det här med att föda upp och sälja djur, kan ibland kännas lite tveeggat, i alla fall tycker jag så. Man vet ju aldrig riktigt hur djuren får det sedan, efter att de lämnat mig, men å andra sidan så är det "något man får ta" anser jag. Självklart gör jag så gott jag kan ifråga om att se till så djuren får det så bra som möjligt och dessutom ställer jag alltid upp med vidare råd, hjälp och tips efter köpet, om så behövs. Bara för att en köpare är ovan, behöver det inte betyda olämplig. Så länge alla inser sin egen begränsning i fråga om kunskap, och vågar fråga, är det okej även om kanske inte all kunskap redan "sitter". Vågar man bara fråga, finns också viljan där att göra det så bra som möjligt för det djur man köpt.

Och OM *peppar peppar - så har det hittills aldrig hänt* det skulle dyka upp en direkt olämplig djurköpare, oavsett om det handlar om grisar, hönor eller vaktlar, så är jag inte den som är den, utan i så fall stoppas köpet innan det ens hunnit äga rum.

Det här med att föda upp och sälja djur innebär ju faktiskt också att man får träffa och knyta kontakt med så många himla trevliga köpare som kommer hit för att hämta djur (eller ägg för den delen!). Man ska inte tro att man är ensam om det här som just vi sysslar med, det finns sååå många fler som håller på med djurhållning och -uppfödning på liknande sätt.

Oavsett syfte - föda upp och hålla djur för sällskap, nytta eller en kombination av båda delar - så är det alltid lika roligt att träffa dessa människor och alla har de något nytt att berätta om sina djur och sin uppfödning. Själv blir jag dessutom alltid glad för lite feedback efter köpet, det är roligt om köparna hör av sig och berättar hur det går och vad som händer med "de små liven".

Nåväl. Alla som provat vet nog hur svårt det är att ta kort på (eller filma för den delen) en kläckning. Ja, inte vet jag, kanske det är jag som inte är tillräckligt fix med kameran :-) men det blir inte särskilt bra. Därför inga kort i nuläget men de kommer, jag lovar! :-) Bilder på vaktelkycklingar finns dessutom redan i vårt webalbum under ´Fjäderfän´, se länk i föregående inlägg!

På återseende! /cejasmatte

Nyss inkommen från kvällens sysslor (dvs. allmänt "omhändertagande" :-) samt utfodring av djuren som bor i stallet, men också de som bor utanför, alltså grisarna som har eget grishus :-) ) så kom jag på att jag inte har så mycket att blogga om ikväll.. Fast efter en stunds fundering så slog det mig, att det har jag ju, egentligen.

Jag kom nämligen att tänka på, att jag undrar hur många "där ute" (kanske till och med någon bloggläsare känner igen sig!) som är i min situation, eller åtminstone känner lite grann som jag.. 

Jag har sedan ett antal år tillbaka levt med kronisk smärta, som vissa dagar gör mitt liv till ett regelrätt h*lvete (pardon my french, folks!) och andra dagar så "bara" finns den där: gör sig påmind, men når inte riktigt upp till de toppar som annars är "brukligt".

Exempelvis: periodvis är nio utav tio dagar ett rent h*lvete, och under andra, oftast kortare (tyvärr!!!) perioder kan istället nio utav tio dagar vara "ganska uthärdliga", om jag säger så. Vad jag däremot alltid har, hundra dagar utav hundra, är ONT. More or less, men ONT.    

Det är givetvis inget nöje eller någon dans på rosor, men så ser vardagen ut sedan.., tja cirka åtta år tillbaka, även om det just DÅ, till en början,  "bara" var ett knä som krånglade efter en ganska ordentlig skada (milt uttryckt). Sedan dess har det ena avlöst det andra och nya skador tillkommit, och även om jag inte menar gå in på någon detaljerad beskrivning av mina skador och "krämpor", så handlar det om (numera) flera skador i ena knät, samt diskbråck och därtill påföljande bekymmer med ishiasinflammationer, snedhet i bäckenet, ledproblem, m.m

Jag ska heller inte gå in på min historia med läkare, op, eller behandlingar, åtminstone inte i detta inlägg och ej heller vill jag förvandla den här bloggen till en slags  "offer-blogg" (för något offer är jag verkligen inte, och tänker heller aldrig bli! *över min döda kropp*), utan istället styr jag tankarna åt helt annat håll...

Jag undrar ofta själv över vad jag hade gjort, hur jag hade mått, och hurdant livet sett ut om jag INTE haft möjligheten att hålla på med det jag gör?! Anledningen till att jag skriver detta just ikväll, är väl att jag som sagt nyss är inkommen från stallet och djuren, och det är där tanken föddes: jag känner mig faktiskt (min eländiga, värkande kropp till trots!) lyckligt lottad, för jag har saker i livet som ändå ger det mening, och som ger mig så oerhört mycket i gengäld.

När kroppen värker och det mesta känns överj*vligt  (och sådär är det nog för alla då och då, oavsett person) så kan jag alltid gå till djuren. Förutom att jag KAN göra det, så vet jag också att jag "MÅSTE" göra det. Missförstå mig rätt... Backup eller inte (läs: djuren här hos oss svälter/törstar självklart inte ihjäl om inte just JAG tar mig dit på en dag eller två, för i sådana fall ställer övrig familj upp till 110%, främst cejashusse!), men kombinationen av att dels ha rutinen i sig: djurhållningen är min prio ett, och mitt ansvar i första hand, något jag "skall" göra och sköta flera gånger dagligen - bara det hjälper en en god bit på vägen när det gäller att hålla näsan över ytan.

Den enda piska som viner över min rygg, den hålls också av min egen hand.

Att ta ansvar för något annat levande, dessutom något som man i mitt fall värdesätter så högt som våra älskade djur, gör att det försvårar för en depression att riktigt, riktigt få fäste. Även de dagar då man vill dra ner rullgardinen till golvnivå och formligen vältra sig i mörker-träsket, så bara vet man att nähä, detta funkar inte, djuren skall ha sitt och det är mitt ansvar. DET är min soluppgång, det.

Jag säger inte att en depp inte kan hända, bara att det blir fasiken så mycket svårare för mörkret att få fäste.

Men utöver det: den glädje och den upprymdhet - jag tänkte nästan dristat mig till att skriva eufori - som jag känner varje dag då jag får lov att gå till våra djur för att sköta om dem och umgås/pyssla med dem, är faktiskt obeskrivlig och allt arbete/kostnader till trots är jag tacksam för denna möjlighet att leva som vi gör, att kunna hålla djur och föda upp dem på ett sätt som gör att både dem och vi/jag mår bra. Eller bättre.

Utöver detta kan jag ju på samma "tema" nämna grönsaksodlingarna som jag håller på med under ca 9 månader om året, från frösådd till sista-skörd, något som tyvärr är långt mycket värre för kroppen att hålla på med än vår djurhållning, och ibland gör att jag i princip inte tar mig in "för egen maskin" s.a.s

Jodå, det har handlat om 30 minuter för att ta sig 30 meter.. Testa själv! Det går inte fort, och lägg därtill en outhärdlig smärta. Men oavsett smärtan, är det ändå något som till absolut största delen gör mig glad och hur märkligt det än kan låta, så även den värsta av dagar smärtmässigt sett, så höjer det mig både ett snäpp och två över ytan, att så, sätta och slutligen skörda. Jag är inte självplågare eller nåt i den stilen, men det finns de som säger att jag är (citerar) "Jävlit´ enveten´!!!"

Men att aldrig ge upp hoppet, utan ständigt fortsätta försöka finna glädje i det man håller på med, och om man inga glädjeämnen har - i så fall försöka finna sådana! DET tror jag är livsviktigt för alla och envar, och lyckliga är ändå de som redan har hittat någonting i livet som håller modet uppe! Hur ont det än gör och hur nattsvart tillvaron än känns, så kan man ibland finns en vändning i det lilla. Helt beroende på hurdan man är som person, och vad det är man söker.

Att exempelvis trädgård, blommor och odling kan vända/bromsa begynnande depressioner och "bota själen" är absolut inget nytt, tvärtom har jag läst en del artiklar om sådant under de senaste åren. Själv är jag inte alls mycket för "flum", jag är faktiskt en ganska krass och cynisk och fötterna-på-jorden-tråkig människa överlag (om någon nu undrade ;-)), MEN att t.ex trädgårds- och blomterapi fungerar, ja se DET tvivlar jag inte på för ett ögonblick!

Jag skulle önska att fler människor som inte alltid mår sådär värst bra i kropp och/eller själ, skulle få chansen att komma närmare landsbygden med allt vad det innebär i form av djur, odling, natur och mycket annat, för den som vill, eller vågar prova på något annat för att förändra tillvaron.

Jag kan inte tänka mig något värre än att sitta i en lägenhet i ett samhälle, instängd mellan fyra väggar med grannarnas vakande ögon och flitiga tungor, och må dåligt, utan möjlighet till frihet och grönska och lite djur att klappa på. Självklart är vi alla olika, ALLA skulle inte vilja uppleva landet eller klappa på en gris eller hålla en kanin i famnen, men jag tror också att väldigt många skulle må fan så mycket bättre om möjligheten fanns. Tänk om kommunerna och/eller svensk sjukvård skulle inse detta eller i alla fall ge det en chans. Jag talar inte för egen del, för vi har ingen sådan här "plan" på agendan  men jag vet att det finns trädgårdsprojekt på olika håll runtom i landet, för de som skulle vara intresserade. Bl.a tror jag Tidningen Land har haft en del sådant i artiklar senaste året/åren, men vågar inte svära på det.

Nåväl. Det här blev ett mycket längre inlägg än vad som var tänkt. Kanske inte så fel ändå, någon "där ute" kanske får en ny infallsvinkel och själv kan jobba vidare med egna tankar och planera vidare för framtiden. Åtminstone vet jag att JAG fungerar som människa tack vare det liv vi lever här ute, och hurdant mitt liv som sagt hade sett ut, utan detta.... Jag vet faktiskt inte.

Men från något aningen mörkare, till något aningen ljusare - framförallt mycket YTLIGARE. :-D

Den. 26. mars. Släpps. biljetterna. till. Madonna. konserten. Jag. vill. Jag. vill. Jag. vill.

Tror inte jag behöver säga mer än såhär, och sedan bara hoppas på att cejashusse läser detta blogginlägg och AGERAR därefter!!!! *hint*

På återseende, och må väl därute gott folk!!!

/cejasmatte

Idag lägger jag inte in några enskilda bilder i inlägget, besök istället vårt webalbum:

https://picasaweb.google.com/112255511249599466762

...eller vår hemsida:

http://cejasmatte.n.nu

eller vår kanal på Youtube:

http://www.youtube.com/user/cejasmatte

Har två stycken jättevackra, men ej renrasiga tuppar, 6 månader gamla, som hemskt gärna skulle komma till nya ställen där de får sina egna hönor att rå om.

Sparade dessa vid senaste tuppslakten här hemma, de skulle passa finfint för den som vill ha tupp men inte bryr sig om ras.

Tupp 1 är korsning Blomme/Faverolle och "mellanstor", passar till både dvärghönor och de flesta medelstora höns. Otroligt vacker dräkt.

Tupp 2 är korsning Blomme/Australorp, en stor tung tupp i svart-och-rött, väldigt vacker.

Klicka på bilderna för större version.

På prislappen står det 50:- per tupp. Avhämtas 1 mil norr om Ryd i södra Småland.

Maila cejasmatte@gmail.com

På återseende! /cejasmatte